Mitt missfall

Nu ska jag berätta om mitt så kallade "missfall" jag hade förra året.
Det hela började med att jag blödde på morgonen och mådde piss på farsdag den 10 november 2013. Jag kände mig orkeslös, mådde illa och var yr. Men ändå så åkte vi iväg å firade papporna med tårta. Kom hem och jag bestämde mig för att göra ett graviditetstest på kvällen. Först trodde jag inte mina ögon, men det plussade. Så jag var tvungen att göra ett till å även det plussade. Min första tanke var att jag inte skulle berätta för Johan utan göra ett nytt test på morgonen med ett nyköpt graviditetstest på apoteket. Men jag lyckades hålla mig 5min å sedan kunde jag inte hålla mig längre. Han blev självklart glad men ändå visade en oro i alla fall nått skulle vara fel. Men ändå åkte jag förbi apoteket morgonen efter å köpte ett test som även det visade positivt! Dagarna gick och jag blödde emellanåt på morgonen. Ringde mvc och fick en tid ganska snabbt inpå.
Den 13 november så fick jag gå på "hälsosamtal" på mvc i Hallsta. Frågade om blödningarna och hon sa att vissa har så oförklarligt, men ingen undersökning fick jag.
Veckan därpå så ringde jag barnmorskeväxeln och pratade om mina problem och hon sa direkt att det var ett missfall. Jag bröt ihop. Hur kunde hon säga så via telefonen utan att ens undersöka mig eller boka nått besök? Jag fick ialla fall rådet att ringa gynmottagningen i Norrtälje om jag oroade mig och inte orkade vänta på att kroppen skulle sköta sitt.
Så den 21 november 2013 så besökte jag gynmottagningen på Norrtälje sjukhus, fick en manlig läkare. Han undersökte och såg inget foster, jag fick ge blod för att kolla mitt hcg-värde. Redan då säger min magkänsla att han har fel om något.
Den 25 november ringer läkaren upp och säger att konstigt nog så har värdena dubblerats och vill att jag kommer och tar ett nytt blodprov.
Dagen efter så får jag träffa läkaren och han säger att det är konstigt med mina hcg-värden. Han vill även göra en ny undersökning för att kolla igen så inget finns levande. Även då hittar han inget foster och säger att kroppen har gjort sig av med det redan och att det bara är resterna kvar och att det är även det som har gjort så att värdena har dubblerats. Så jag blir hemskickade med tabletter som ska tas under tungan. Men ingen information överhuvudtaget hur jag kommer att må, vad som kommer att hända m.m. Så jag ringer och sjukanmäler mig på jobbet några dagar framöver direkt när jag kommer hem. För det jag lyckades googla fram var att det kommer bli en jävla smärta och mycket blod.
Dagarna går och ingen smärta och blodflöde som jag förväntade mig utan jag fortsatte å småblöda bara.
Tisdagen den 3 december så är jag och Johan osams. Vi äter middag tillsammans under tystnad när vi kommer hem från jobbet. Allt känns pest och pina, minuterna kryper fram. Jag bara väntar på att få gå och lägga mig nångång. Ca kl.19:30 så får jag riktigt ont i magen, sedan känner jag att nånting "brister" inom mig. Smärtan ökar. Går och lägger mig i sängen. Måste sedan gå och panikbajsa samtidigt som jag kräks. Lägger mig i sängen å vilar en stund till. Smärtan ökar ännu mera. Panikbajsa och kräks igen. Till sist är klockan så mycket att Johan kommer å lägger sig för att prata med mig efter att han har jobbat i tvättstugan. Tårarna sprutar på mig å han tror att jag grinar bara för att han ska tycka synd om mig bara för att vi var osams. Men jag berättar att jag har grymt ont i magen och vet inte vart jag ska ta vägen. Johan frågade om vi skulle åka till akuten å jag är en sån som inte vill åka dit i onödan för tänk om det bara är nå larvigt. Så vi bestämmer oss för att ringa vårdguiden. Det var lång kö den kvällen. Vid den tiden så kunde jag bara ligga ner, jag kunde inte sitta eller stå för då kände jag mig svimfärdig. När jag nästan står först i kön så måste jag panik på toaletten så Johan fick ta över samtalet och förklara situationen. Men tjejen i andra sidan luren fick inte ihop det hela så hon ville prata med mig. Så det var bara att ta över luren och förklara allting. Men enligt henne så lät det som magsjuka och att jag skulle stanna hemma. Men min instinkt sa att det absolut inte var magsjuka, då har man inte så ont som jag hade. Så vi valde att åka till akuten. Jag kom ut i hallen och var sedan tvungen att sätta mig ner för att allt snurrade. Gapade på Johan att han skulle ringa ambulans för att detta går inte längre. Men Johan ser att jag blir helt vit i ansiktet och får panik och säger till mig att det inte är nån fara utan det är bättre att han kör in mig. Fort gick det in. När vi väl var framme vid akuten så ber Johan att jag ska kliva ur vid entredörren så ska han parkera. Men jag känner att jag inte vill vara ensam och jag kände att jag orkade gå. Så vi parkerar och kliver ur. Men jag lyckades bara gå ett par steg å sedan fick jag sätta mig ner för att inte svimma. Så Johan fick springa in å hämta rullstol men kommer ut med en rullator med punka på ena däcket för rullstolen var upptagen. Kan ni tänka er att sitta på den, samtidigt som Johan försöker putta på å jag mår rent ut av sagt piss? Idag kan jag faktiskt skratta åt det, men det gjorde man inte då. Väl inne på akuten så var jag tvungen att panikbajsa och spy igen. Å sedan var det helt tomt i magen!
Personalen tar in mig på en gång och vill att jag lägger mig på en brits i korridoren. Men när sköterskan ser att jag blir helt vit i ansiktet av dom få stegen så får vi komma in på eget rum. Väl där inne så får jag nål i armen och morfin. Ställer frågor och så vill dom att jag ska lämna urinprov, vilket kändes helt omöjligt då. Efter en timme så ber jag att försöka. Jag går mina steg, men sköterskan inser att jag aldrig kommer orka gå in på toaletten så jag får åka rullstol. Väl utanför toalettdörren så ser dom mitt vita ansikte å inser att detta går inte så det blir snabbt in på rummet igen, slänga mig i säng och luta sängen så jag får blod tillbaka upp i huvudet. Ont gjorde de i ryggen av att ligga helt rakt med ryggen och när jag försökte ligga krokigt så kändes det som att hela magen skulle explodera! Dom sätter dropp på mig för att jag ska lyckas få vätska i mig och kunna kissa. Under dom 5 timmar på akuten så lyckas dom inte hitta felet. Läkaren undersöker mig å kan inte hitta nått som hon tycker är tokigt som gör allt med mig. Till sist så lyckas jag kissa i en speciell potta. Och då inser dom att jag fortfarande är gravid enligt test. Då blir det en ambulanstur till Danderyd sjukhus för dom kunde inte göra mer på Norrtälje. Johan väljer att åka hem å försöka sova lite för det låter som att jag inte skulle få komma hem i första taget. Mer morfin fick jag i ambulansen. Vi var inne ca kl.3 på Danderyds sjukhus gynakut. Där får jag ligga å vänta en stund på att läkaren skulle komma. Hon gör ett vaginalt ultraljud. Måste hämta en till läkare. Å dom båda ser att fostret har levt och suttit i äggledaren som har brustit. Så det blev akut operation. Under den färden från gynakut upp till avdelningen så blev jag stressad. Först kontakta Johan så han kunde packa och komma å sedan även kontakta mamma för hon skulle jobba den dagen å skulle vara inne om ca en timma. 
Sköterskerna den morgonen var underbara. Hjälpte mig med påklädning av operationskläderna och insåg att det inte fanns en möjlighet för mig att duscha eftersom jag inte kunde sitta eller stå. Kl.6:30 så rullades jag in på operation.
Runt ca kl.11 så vaknade jag på uppvaket å ville rullas upp på en gång till avdelningen för jag ville ha Johan! Jag tyckte så synd om honom för jag hade ingen som helt aning om vart han var å hur förvirrad han var. Men när jag väl kom upp till rummet så kom Johan. Usch, jag var så trött så jag visste knappt var jag var. Men jag kände mig lugn när jag jag hade min man vid min sida så jag somnade ett par timmar. Johan gick tydligen iväg å handlade för när jag vaknade så hade jag både tidning å godis vid min sida. 
Läkaren kom och in och berättade att jag hade haft 1,5 liter blod i magen. Fostret hade suttit på min vänstra äggledare och brustit, så den var dom tvungna att ta bort.
Blev liggandes på sjukhuset i 2 dagar för jag kände mig så osäker. Villa ha hjälpen nära. Men den sista natten så ville jag verkligen hem. Grät mitt i natten. Usch.
Jag blev sjukskriven i 10 dagar. Första tiden var hemsk, ont överallt. Å Johan jobbade så jag låg mestadels i sängen eller soffan. Åt knappt mat för jag var inte hungrig. Men nära å kära var här med massa godis som kryapådig-present. Det fick jag i mig men inte lika mycket som vanligt.
Dagar efter så kämpade jag med massa papper till försäkringskassan, var ett helvete när man är timvikarie. Bestämde mig även för att anmäla min händelse som vårdskada för jag ansåg att jag hade blivit felbehandlad och feldiognatiserad på gynmottagningen i Norrtälje.
Än idag så kämpar jag med anmälan. I april så fick jag ett nedslag på den men jag valde att omanmäla för han gjorde verkligen fel läkaren. Så jag väntar fortfarande på det svaret.

I januari så kontaktade jag RimboGyn och valde om till dom. Fick komma på undersökning för att se så att allt läkt bra. Pratade också igenom om händelsen, hur länge vi försökt skaffa barn m.m. Så vi kom fram till att göra massa undersökningar och sedan försöka med provrörsbefruktning. Jag fick göra en spolning i äggledaren och passagen var fin. Men fick tyvärr äggledarinflammation så jag fick käka antibiotika. Johan fick lämna spermaprov å även det var fint. Lämnade blodprover å enda fel dom hittade var att mina värden på rödahund var för låga så jag fick vaccinera om det. Men allt annat var fint så gynläkaren skickade en remiss den 4 februari till Huddinge sjukhus som ordnade det hela.
Dagarna flöt på och vi fortsatte att försöka få barn även fast vi skulle få hjälp nångång. I slutet av februari får vi bekräftelse från Huddinge att våran remiss hade kommit in. Och i mitten av mars så får vi papper om att vi är godkända så jag valde att ringa vårdgarantin å utnyttja dom för att få en snabbare tid.
Den 28 mars 2014 så var mensen sen ett par dagar. Inte normalt för mig för så sen brukar den inte vara. Så jag gick ner till apoteket å köpte graviditetstest som visade positiv. Vilket betydde att vi hade lyckas på egen hand utan hjälp :)
Början på april så får vi brev från Huddinge där vi fick två besök i slutet på april som vi blev bokade. Jag vågade inte riktigt ringa och avboka ifall denna gravitidet råkar vara nå fel. Så jag ringer gyn i Rimbo och ber om en tid så vi kan kolla så att fostret satt rätt. 
Fostret satt exakt där den skulle och allt såg bra ut. Så det var bara att ringa till Huddinge och meddela att vi har lyckas på egna hand och ville avboka våran tid. 
Dom 13 första veckorna var riktigt tufft att hålla tyst. Men v.9 så berättade vi för våra föräldrar men alla andra fick veta efter v.13 när jag hade gjort mitt kub/nupp test.
 
Idag så känner jag inte att jag är så svårt nedslagen av min händelse i december, men jag känner att det sitter fortfarande i huvudet den smärtan jag fick uppleva. Jag känner att jag fortfarande är irriterad på gynläkaren som missade fostret i äggledaren. Hade han bara gjort sin undersökning ordentligt och inte bara fokusera på att fostret var borta ur själva livmodern så hade han kunnat sett att den satt där! Eftersom blodproverna visade att jag fortfarande var gravid. Men jag tänker fortsätta kämpa med min anmälan för jag vill inte att nån annan ska få råka ut för det som har hänt mig!
Men samtidigt så gläds jag över min lilla lycka jag har i magen.
 

Detta är nånting ni får dela med er! Detta är ingen hemlighet. Sprid gärna.
1 Elin:

skriven

<3 usch va hemskt att du fick genomgå allt. Hoppas att du aldrig behöver uppleva det igen.

2 Ida:

skriven

Fina Helena! Beklagar verkligen att du måste ha lidit igenom allt det där!!
Skönt och veta att set nu gått bra! Önskar dig all lycka!❤️

3 Tessan :

skriven

Åh fy, vad tufft du haft det :( stark du är! Och lycka till med bebis. Vilken lycka!

4 Linda:

skriven

Men fy! Hcg som stiger snabbt och kraftigt är ju en varningssignal för utomkvedshavandeskap! Riktigt riktigt illa att han inte tog det på allvar!

Grattis till bebisen i magen, och jag håller tummarna för att din anmälan går igenom och blir godkänd!

5 Anna:

skriven

Men självklart har gynläkaren gjort fel. När dina värden visade att du fortfarande var gravid skulle han ha tänkt lite "out of The box" eller rättare sagt utanför livmodern
Så är det i sjukvården man måste vara lite av en detektiv ibland å börja i fel ände för att kunna ge rätt diagnos. Magsmärtor kan i själva verket vara hjärtat osv. Stå på dig Helena! Läkarens miss gjorde ju att du blev av med en frisk äggstock...
Lycka till med underverket du bär inom dig, kommer sova kungligt i vagnen sen ;-)
Kram"

Svar: Tack Anna :)
Helena Gustafsson

6 Malin :

skriven

Oj vilken berättelse. Vad starkt och bra av dej att vilja berätta om allt.
Jag hoppas och håller tummarna för att din anmälan går igenom. Det måste den ju göra!!!
Kram på dej och lycka till med magen! :)
/ Malin
malinedlund.blogg.se

7 Siri:

skriven

Men fy så hemskt! Hoppas du får rätt mot läkarn som uppenbart slarvat å orsakat er så mycket onödig smärta å lidande.

Snart har du världens finaste skatt i dina armar :)

8 Tania:

skriven

Ledsen för all du fick gå igenom och tack för att du delar med dig av din svåra tid. Själv har jag två fina barn och är gravid med mitt tredje....ska iväg imorgon för att ta ett nytt blodprov, då vi redan vet att det är utomkvedshavandeskap.....var på akuten idag och dem skickade hem mig med panodil som smärtlindring....så fort jag får lite ont tänker jag skynda mig in....dem må träffa många som har detta ofta, men klart dem kan missa och göra fel när det kanske gäller mig eller någon annan. Man ska alltid lyssna på sin magkänsla !! Hoppas allt gått bra för dig och bebisen ! All Lycka ! 😀

Svar: Tack!
Å lycka till ❤️
Helena Gustafsson

Kommentera här: